Plauen 1989: Modiga medborgare möter regimen och förändrar allt!

Plauen 1989: Modiga medborgare möter regimen och förändrar allt!

Den 7 oktober 1989, en ödesdiger dag i DDR:s historia, samlades mellan 10 000 och 15 000 människor på Plauens gator för att protestera mot den förtryckande regimen. Det var den första stora demonstrationen i DDR och därmed ett tecken på början på förändring. Detta var särskilt anmärkningsvärt eftersom många av befolkningen hade modet att träda fram trots det brutala förtrycket av myndigheterna. Högt Coolis Detta var den största demonstrationen i Plauen sedan upproret i juni 1953.

Stämningen i staden var spänd. Samma dag fick Folkpolisen order om att använda våld mot det fredliga folket. Detta var inte ett lätt beslut eftersom säkerhetsstyrkorna hade sina egna bekymmer. Chefen för den frivilliga brandkåren, Gerold Knie, och chefen för den professionella brandkåren vägrade initialt att utföra denna order. Ändå tog polisledningen kommandot och utfärdade den operativa ordern, vilket äventyrade hälsosäkerheten för många medborgare. Dagen efter skrev Knie och fyra andra brandmän ett protestbrev till kommunfullmäktige där de fördömde problemet.

Uppror och första steg mot frihet

Den 7 oktober var inte det första uttrycket för motstånd i regionen. Redan i maj 1989 dokumenterade valobservatörer massiva väljarfusk i lokala val. Missnöjet växte. Den 4 och 5 oktober rullade tåg som transporterade ambassadflyktingar från Prag genom Plauen; staden var redan spänd och tågstationen var avspärrad. Dessa händelser gjorde det klart att medborgarna inte längre ville hålla tillbaka sin ilska.

Plauen New Forum, en organisation som förespråkade förändring i DDR, var tänkt att grundas den 5 oktober, men en fredsgudstjänst hölls istället. Historiska banderoller med krav som ”Resfrihet – Yttrandefrihet – Tryckfrihet” prydde demonstrationerna. Deltagarna jagades dock inte bara bort. Polisen försökte förgäves skingra folkmassorna med vattenkanoner och helikopter. Folket stod fast och förblev fredligt, även om statsorganen kämpade för att behålla kontrollen.

Arvet från Plauen

Protesterna som började i Plauen var banbrytande för hela DDR. Många andra rapporter, som denna, rapporterar också detta Wikipedia sida att staden anses vara en pionjär inom förändring. Från den 7 oktober 1989 fram till valet den 18 mars 1990 ägde demonstrationer rum i Plauen varje lördag, där även människor från omgivningen deltog. Stasis högkvarter och SED-distriktskontor passerades ofta, vilket ytterligare ökade trycket på regeringen.

Traditionellt revolutionära händelser i DDR, som den första måndagsdemonstrationen i Leipzig den 4 september 1989, var en del av ett större motstånd. Utan dessa protester kanske det fredliga slutet för regimen i DDR inte hade varit möjligt. Medan människor i Leipzig och andra städer krävde reformer och demokratisering, var demonstranterna i Plauen lika övertygade om att förändring var nödvändig. Detta bekräftades slutligen den 9 november 1989, dagen då Berlinmuren föll.

Förändringen var ett kollektivt verk av mod av individer som stod upp för sin tro. Detta arv hedrades med uppförandet av ett återföreningsmonument den 7 oktober 2010, och minnena från dessa viktiga dagar lever kvar. Den fredliga revolutionen i Plauen är fortfarande ett uppmuntrande exempel på modet att förändra och den ovillkorliga tron ​​på frihet, liksom Federal Agency for Civic Education förklarade.